The liberation of Quebec is what I want and what I need
Maria är 20 år nu. Det kan man inte tro ibland. Med en regnbågslåtsastatuering på ena armen och ett Nickenyfikenplåster på den andra firades födelsedagen med öhh, delikatesser. Kex och ost och vindruvor, som Anna överraskade med och sen Sushi med Marie France på kvällen. Efter det gick vi till Green Room för veckans dos av dancing in the dark.Annars så har vi träffat gamla och nya vänner, många av dem för sista gången, ledsamt nog. Eller vi får väl se, de flesta har i svaga ögonblick lovat att komma till Sverige. Igår träffade vi nästan alla våra boys på Korova, dit alla som fortfarande är partysugna går på söndagar. Vi gillar grabbgäng verkar det som, vi har flera stycken, och vi har kommit fram till att vi bara känner en tjej i Montreal, och hon är 32 bast. Men vilken tjej hon är sen, en av de bästa!
Just nu sitter vi och funderar på om vi ska orka gå upp på berget igen. Förra gången tog det ju ungefär 5 timmar att pallra sig upp, antagligen för att det var 20 minus och vi hade snöbollskrig hela vägen upp. Vi har hört nu att det tar ungefär 45 minuter att gå upp. Så… öh, det är ju lite pinsamt. Frågan är ju då om vi ska tänka att det skulle ta 45 minuter för oss att gå och strunta i att göra det, eller ladda med kaffe och sprinta upp. Vi vill helst gå innan det blir mörkt. Annars kan man bli rånad. Det vore ju en tråkig avslutning.
You touch my Ka-na-da
Solen steker, vi sveper minst två kalla kaffe var om dagen (ja, mamma och mamma vi dricker vatten också) Vi har äntligen hittat kjolar/klänningar, svettpärlan känner sig hemma i pannan och skobrännan på foten och på fredag ska vi gifta oss. Wooo! Sakta i backarna säger ni. Vad nu? Fringegifta oss alltså, och inte med varandra, förhoppningsvis. Vi får väl se hur desperata vi blir. Grejen är den att någon smart filur har kommit på att ett massbröllop vore tufft, och så blev det så. Sen kom någon på att om man ska ha massbröllop så måste man ha mass-svensexa/möhippa också och för det som inte är nöjda med sitt val: masskiljmässa på lördag. Detta kommer att drabba club Lambi torsdag till lördag, vi kommer jobba i baren på torsdag, så vi får väl se om vi hittar något att gifta oss med till på fredag. Och om vi gör det och det inte funkar så är det ju bara att gå dit på lördag och skilja sig. Så jäkla Britney.
Vi har hittat ett till bra café också, nära huvudkontoret. Jättegoda veggieburgare och billigt kaffe och roligt med gubbar som bråkar över hysterischack på tid. Minus för så kallad konst, vart man än tittar möts man av något alldeles för intimt målat i olja. Osmakligt, men det får man ta, det är liksom så Montreal är ibland.
Vi har passat på att spendera lite fringebucks också. Mycket humor har det blivit. Vi har sett båda uncalled for/thunderspank!-showerna (det säger kanske inte er så mycket, men det är förbannat roligt i alla fall. Det är samma människor som har 13th hour talk show. De är som en blandning av VaranTV, Galenskaparna och Monthy Python.) Idag såg vi dessutom en show som inte var så mycket humor alls. Det var en svensk kille med som pratade svenska pjäsen igenom, det var ju kul men mest udda och vi behövde riva biljetter och ansöka om EU-bidrag.
Japaner, japaner, japaner. Lita inte på dem! Chihiro lurade oss till att sitta längst fram på Hanakengo/Shoshinz. Vi satt där och skakade för vi trodde att vi skulle behöva dansa, Chi-chi hade uppenbarligen något i kikaren för hon mangafnissade varje gång hon gick förbi. Så när Hana och Kengo hoppade på Anna höll hon på att svimma. Men de små filurerna ville bara pilla in slangar i öronen på oss och gurgla lite, och det var ju inte så farligt, om än lite konstigt. Vi gillar Hana och Kengo. 1, De har jättefina kostymer, vi gillar särskilt Kengos gigantiska blå lösögonfransar som får alla som pratar med honom tror att han är en tjej, detta trots basrösten. 2, De verkar gilla oss, inte för att de har sagt det eller så. Det enda de verkar kunna säga på engelska är ”hello” och ”beer” bra ord förvisso, men kommunikationen oss emellan går ju sådär. Vi skrattar mest allihopa, inklusive Chi-chi. Vi ska lära oss deras dans och bjuda på Hanakengo dance party, det blir grejer det, var så säkra!
Vi såg även ”Great, now I have to burn my sheets” också mycket bra, men blek i jämförelse. Plus/minus för att de spelade Günther. Vi hoppas att folk tror att han är ifrån Tyskland. Vi har liksom inte riktigt lyckats stänga av våra ”kära-nån-det-där-är-från-Sverige-alarm” än. Hoppas de slås av automatiskt när vi kommer hem. Sjukt irriterande annars. ”Nämen, Cardigans” och ”Pårom Alfie!” och ”VOLVO” (vilket är ganska irriterande här också, för det finns många volvosar men det går liksom inte att stänga av) och ”oj, en osthyvel! det var som fasen”. Så spännande kanske det inte är med svenska prylar.
Kanadas stolta gång på rullgardinen
”New plans girls, we need you at the outdoor scene”. Bara den raden och innan vi visste ordet av stod Anna bakom öltapparna och Maria fick vara en av de minst skräckinjagande backdoor security världen skådat (men med walkie talkie. waaaow!) Vi som trodde att vi skulle slappa på Green Room. Sen bytte vi så att Maria fick blaska med blond eller extra blond öl (ha, extra blond, de smakade likadant allihop. Det är vad vi har hört i alla fall, ehum) och Anna fick vänligt men bestämt säga åt folk att inte ta med sig ölen ut ur parken. Hon var till och med så trevlig att vid stängningsdax sjöng hon tjofadderittan lambo för folk för att de skulle häva och dra (poliserna började flockas runt parken). Maria var överlycklig hela dagen över tre gerberor som delades ut på stan, och som hon släpade runt på hela dagen i en icepressomugg. Efter passet följde Rachel, Jonathan och Alice (blommorna) och Jozef med till club Lambi där ett band, vars pianist var extremt lik Idol-Sebastian (vilket han fick höra sen, kopian alltså, den riktiga har vi tyvärr ingen kontakt med) Sen var det dags för Fringefestivalens egen talk show ”the 13th hour”. Mycket, mycket roligt. Bäst var när snurrhjulet stannade på ”11 second dance party” (alla dansar som galna i elva sekunder) och när de efterlyste raggningsrepliker och Jozef sprintade upp på scenen och drog en ”do you have any raisins?” ”no” ”then how about a date?” han vann en öl för det.
Eftersom vi hade så roligt skrev vi upp oss för två pass till för igår, söndag alltså. Det verkade väl inte riktigt som en höjdaridé när vi stämplade in för vårt andra pass för dagen vid kl 23.30. Men Patrick, han gillar oss minsann! ”Ooooh, you are here again?! you girls are doing it hard core, aaaawesome” Han sa även att vi är hans favoritvolentärer (kan man få en pokal tro?) och att han berättar för alla, på vad han tänkte sig vara svensk brytning men som lät mer som en nazigrej, om sina svenska volentärer. OCH! Folkmusiken är på väg tillbaka starkt nu kära vänner! Vi lärde folket på högkvarteret folkmusiktecknet (what? Swedish folk music has a gang sign?! aaaawesome!) Så nu hälsar fringefolket på oss med folkmusiktecknet, även han med hårdrockskjolen. Det firar vi med en gammal höjdarbild som även fyller syftet ”kolla där, Anna var inte blond!” (ni ska få se)
Jag ska måla hela Kanada lilla mamma
”Aaaah, you are the Swedish girls, right? Anna and Maria? Aaaaawesome!” Japp, vi ska jobba på Fringefestivalen. ”Jobba” var väl att ta i, för det gör vi ju aldrig, men den här gången ska vi faktiskt få betalt. I Fringe-bucks. Det är inte fy skam det heller, för de kan man köpa biljetter till föreställningar under festivalen, och det finns massor att välja på. (www.montrealfringe.ca) Fringe är ett mycket märkligt projekt, det finns i flera kanadensiska städer, och nu drabbar det Montreal i 10 dagar. (Samtidigt som Formel 1 Grand Prix och två gatufestivaler, det vore ju dumt att sprida ut grejerna lite) Fringe ja… Vem som helst kan skicka in en ansökan om att få vara med, sen lägger de alla ansökningar i en hatt (på riktigt, en hatt) och börjar dra lappar. Artisterna sätter biljettpriset själva och får alla pengar. Ingen har riktigt koll på allt som kommer att visas på festivalen, inte ens Patrick på huvudkontoret, som annrs verkar ha koll på det mesta (vad går den killen på egentligen?! vi tar två av samma!)Vi vet inte riktigt vad det är vi ska göra på festivalen, men vi ska börja med att jobba två kvällar på Green Room. Sen får vi se om vi hjälper till mer. Green Room ja, smart idé flickor! först måste vi gå till huvudkontoret, det tar nog ca 30 minuter. Där ska vi stämpla in, sen räknar vi med 45 minuter rask takt till Green Room. Sen måste vi göra samma sak, bakvänt. Stämpla ut och knarta hem. Eller tillbaka till Green Room beroende på om vi vill göra något efter också. Höjdare. Rullstol på Arlanda kunde vara en bra tanke, eftersom våra ben redan är slitna, och värre lär det bli.Angående firandet förresten. Först storslaget firande på gamla favoriten club Tokyo (obs! bara på onsdagar, alla andra dagar är det inget att ha) Vi hittade lite nya kompisar som ville vara med och fira nationaldagen. En av kompisarna utgav sig för att vara Australiensaren från wedding dresspartyt, hans accent svek honom dock efter ett tag, men vi förlät honom för han hade århundradets snyggaste Quebec-keps. Får Anna tag på en sån så sadlar hon om till hiphop fortare än du kan säga ”Timbuktu”. Firandet övergick sedan till 100kanoner-firande. Ett mysterium som kvarstår efter kvällen är varför i hela världen kanadensiska Djsar envisas med att spela Paolas ”Yours to keep” hela tiden. Vi får nog aldrig veta.
En dag när vi svängde in på vår gatan var det någon som spärrat av hela skiten och målat 5×4 m stora, vita rutor mitt i gatan, längs hela gatan. Mycket förvirrande. Här skulle det minsann målas senare på kvällen, fick vi förklarat för oss. Mycket riktigt, på kvällen var det smockat med folk, målarfärg och konstnärer. Kul grej, jättefint också. De ihopbundna dagisbarnen tycker att det är jättekul att kräla runt på dem (färgen har torkat nu) Vi har motstått frestelsen. Faktiskt.
There’ll be swingin’ and swayin’ and records playing and Dancing in the streets
Idag ska vi fira lite, tänkte vi och gick in i en ytterst tvivelaktig affär. Ut kom vi med två öl och en påse Swedish berries-godis. En öl som får en vanlig öl att se ut som kullen vid prästgården uppställd bredvid klippiga bergen. Löjlig, men lenare. Alltså, kullen kanske är larvig och det tar inte lång tid att åka ner och det är inte så spännande, men man gillar ändå kullen. Det var alltså där Tuborg kom in i bilden. Sen trodde vi att han i affären, som pratade ytterst lite/ingen engelska tyckte att det är ju inte party om man inte köper cigg också, det ville vi ju inte. Sen klarnade det lite när han pekade närmare på 18+skylten. Ska man behöva visa det nu också? uschan va pinit.
Imorgon har vi varit här i 100 dagar. tjoho! Någon annan hade slängt ut partygrejer på gatan. Och så börjar Fringe, det är en festival med allt möjligt. Vi kanske ska volunteera. Kanske.
Sten Sax Pose!
När vi inte har något att göra händer det att vi leker Sten, sax, pose. Det är en bra lek. Bäst pose vinner, men det var väl tydligt?
Det var längesedan vi bloggade, och det kommer att märkas. Först och främst, det finns olika sorters konstigt. Vi hittar (dras till?) ofta konstigt. I fredags stängdes st-Viateur som en hyllning till Mile Ends kultur. De flesta banden som spelade var konstiga, som gubbpunkband och klezmerhiphop och ett sånt dära vanligt alla-ibandet-har-olika-visioner-om-hur-bandet-ska-låta-band med en Ibizabrud på smurfsång. Vi hittade Inuk och Joseph och Tuborg, vilket gjorde att den kanadensiska enlitersölen smakade värre än vanligt efter. Sen! Såg vi Patrick Watson spela och sjunga så där Buckleybra till kortfilmer om kärlek. Det var nästan lika vackert som Kisatrakten tillsammans. Sen gick det utför. vår lilla europeiska kvartett ville gå på party. Det verkade finnas två att välja på. Den festen som skulle vara under bron hittade vi inte, så vi gick till den andra. Wedding dress party i en polsk second hand-affär. Vi plockade hundkex på vägen, brudbukett ni vet. Många klänningar fanns det att råka trampa på. många killar spräckte sina både en och två gånger. Inuk, som vid det laget mer kallades för ”Monkey” eller ”Ikun” fastnade med händerna i en klänning som han lånade. Anna försökte lära pojkarna på festen att suga in magen för att få upp blixtlåset, det gick sådär. Det kanske är en tjejgrej. De skyllde på revben. Maria diskuterade begreppet ”sweet as(s)” med en australiensare som hade tappad bort sin nyfunne man, signalement på maken var”bröllopsklänning”, lycka till. I källaren fanns det Tvapparater med psykedeliska filmer. På hemvägen kom Jojje på att han hade glömt sin kamera, som redan hade orsakat en cykelkrasch samma dag, och fick cykla tillbaka. Vi har inte sett honom sedan dess. Inuk såg vi igår, han hade till och med överlevt en arbetsdag, men såg ut ungefär som Gurra Kjelle. På vägen hem från bröllopsfesten fick Maria en enbuske av någon som ville förklara sin kärlek. Vi kunde ju tagit med det hem och vårdat den med våra numer ytterst gröna fingrar (Annas är mer oranga efter tre dagar fyllda av morotshackande) men Maria var en god medborgare och plantvän och planterade tillbaka den utanför ett av våra favoritställen Green Room. På morgonen när hon vaknade blev hon ytterst förvånad över att ha jordiga händer, och trodde i två sekunder att den onda organiska gårdshäxan hade trollat tillbaka smutsen, eller att smutsen hade börjat komma inifrån. Efter den här kvällen går modern från förra stället även under namnet ”The Germinator” vilket är hysteriskt roligt, om ni inte förstod det.
Vi Har även gjort det till en vana att alltid gå och uppdatera killen i charlieaffären om våra senaste strapatser. Han är väldigt insatt och engagerad i vår resa. Han tipsade oss om att gå och se We are Wolves igår, så det gjorde vi. Stället hette Zoo Bizarre, vilket var mycket passande. På vägen hem ”tittade vi förbi” på Green Room. Tittade förbi är väl en underdrift. Det var en jäkla vandring vi gjorde igår. Men men, tunnelbanan går inte till Mile End. Vi gick för att kolla hur det var med enen, och för att dansa lite till Hives. Båda var toppen.
Vi ska försöka träffa lite gamla vänner också, som Chihiro t.ex. Men det är lite svårt eftersom mobiltelefoni inte existerar här, man får helt enkelt hoppas på att springa på folk. Konstigt nog gör man det. Vi hoppas på att aldrig springa på den onda gåsen igen. Skulle dock inte förvåna oss om han hade bästämt sig för att jaga oss ur landet. Anna fick sig några nätta små springmarscher de sista dagarna när gässen bestämt sig för att trippa ut på fältet och suga i sig de späda små purjolökarna som vi spenderat tre dagar med att få i jorden, så mycket för ”jag arbetar här tillsammans med dig” (som man skulle säga till gåsen för att den ska sluta anfalla en, vilket innebar att the Germinator tog tag om nacken på gåsen och skrek rakt i ansiktet på den).
Imorgon, måndag, ska vi se Loney, Dear. Annars kommer Anna gråta och det vill vi ju inte. Ikväll ska vi fundera lite på hur vi ska spendera vår sista tid här, och på var H&M egentligen ligger. Stora frågor.
Mamma jag har varit för snäll och obstinat
Ok. Nu är vi i St-Valentin. I ett hus som är helt övertäckt av hjärtan. Inifrån och ut. Utifrån och in. Den hjärtliga stämningen infinner sig dock inte riktigt. Det verkar som att vi är här för att underlätta för modern i familjen, det verkar som det är därför alla är här. Vi har inga arbetstider och vi har inga fasta sysslor men så fort hon får syn på oss så ger hon oss något nytt att göra. Spelar ingen roll vad klockan är. Vi har inte riktigt förstått om det är när vi diskar som vi är lediga. Eller om det är när vi hänger tvätten. Det finns ett fransk/canadensiskt par här också. Den franske herren har wwoofat i Australien och det kommer att bli intressant att se hur det går när han förklarar att de inte tänker jobba på helgerna. Han tycker redan att vi jobbar på tok för mycket. Vi har alla kommit överens om att vi inte tänker gå i kyrkan på söndag. Just ja, sa vi att de är supertroende (katoliker alltså)? Idag blev Maria beordrad att hjälpa till att dekorera om kyrkan och fick köra bil dit. Och gå hem (det var inte för att bilen gick sönder). Det var ju trevligt. Maria var tvungen att följa med eftersom det skulle klättras på stegar, det kan inte modern eftersom hon har en nervsjukdom med krampanfall (sug på den ni).
Vi hoppas att optimismen som predikas här, men inte direkt praktiseras, kommer till oss vilken dag som helst nu. Vi kommer välkomna den med öppna armar. Och som dekorationerna i kyrkan sa: hoppet föder själen. Och med de orden lämnar vi er kära församling.
Blow Montreal back into my arms
Ryktena är sanna. Vi kommer hem snart. Om man räknar 21 juni som snart. Just nu pausar vi i Montreal (vi har längtat sååååå mycket) och sen ska vi till en annan gård utanför Richeliau River (vi har precis lärt oss uttala richeliau, säg typ rrrrricheliöö, r:et ska komma från djupet av magen) som också har fyra barn. Hm. Hoppas de inte är så överaktiva som Jasmine. Där stannar vi förhoppningsvis i ungefär 2 ½ vecka och sen firar vi vår tid i det förlovade landet med 1½ vecka i Montreal. Anna är helt förkrossad över att vi kommer vara i Sverige över midsommar. Hon ville så gärna citera Björn och Benny och Kristina från Duvemåla som överskrift till bloggen: ”Heeeeeemmmma vart ligger det nånstans? Kan nån ge svar? Nu är det midsommar och dans hos mor och far.”
Den gamla farbrodern var på gården den sista tiden vi var där. Han är ganska radikal i sina åsikter. Han vill inte bara frigöra Quebec utan helst sin egen gata i Montreal. Han hatar poliser. När han blir stannad av dem för att han cyklar mot rött cyklar han bara vidare och säger att de hellre får skjuta honom än ge honom en bot. Han är även av åsikten att cannabis ska legaliseras (”det är ju bra för en”) och att om alla skulle röka på lite så där lagom innan de ger sig ut i trafiken så skulle det aldrig inträffa några olyckor. Han vägrar tro oss att cannabis inte är lika utspritt i Sverige som här, att det bara är vi som är naiva. Han anser att om man inte pratar franska kan man dra åt helvete men det hindrar honom inte från att glatt prata engelska med oss. När vi sa att vi gått genom McGill-universitetet i Montreal och att vi funderar på att kanske komma tillbaka till Montreal och plugga en termin eller så, sa han att han skulle göra det till en personlig kamp att driva ut oss ur landet, man får inte gå på ett engelskspråkigt universitet i Quebec. Han är en rolig prick.
Igår hade vi tänkt se !!!. Mest på grund av att låten ”Hello? Is this thing on?” med textraden: “Am I making any sense at all? Does anybody here speaking english? Everybodys acting like I’m fucking crazy or something.” Ibland känns det som ledmotivet här. Men vi gick aldrig dit. Idag hängde vi på ett cafe som Mariff tipsade om. Det var ett bra tips, vi satt och lät indierockvågorna välla över oss. Dan Boecker satt bredvid med hon tjejen, vilket gjorde att vi satt och fikade bredvid Handsome Furs. Mest av allt var det väl Wolf Parade-vibbarna som gjorde oss snurriga. Eller så var det solen. Maria stoltserar med ballerina-bränna på fossingarna. (ja, vi har köpt solkräm, men nej vi har inget på huvudet) Mariff ska visa oss alla de coola ställena om tre veckor. Vi gillar henne. Hon vet vad vi vill. Imorgon ska vi kanske upp på berget igen. Men bara kanske.
To the Greenhouse my friend
Efter en storartad avslutning i Montreal med Vancouver/Peru, Danmark och Slovakien/Ottawa och Ukraina/Edmonton-häng förflyttade vi oss ungefär en timme västerut till Lachute. Efter en kort väntan, tillräckligt lång för att förstå att det var ett sånt ställe där folk glor på främlingar men inte så långt att man ringer och undrar om någon tänker komma och hämta en, kom fadern i familjen och hämtade oss. Sen blev det intensivt och så har det varit sedan dess. I bilen lade han fram hela världsekonomin, hela gårdens historia, varför de hemskolar barnen och varför de hatar vanliga skolor. Samt massor detaljer om vilket barn som är bra på vad. Pust. Allt detta på tio minuter. Väl framme på gården möttes vi av Lilli, 6 år och Jasmine, 10, som ville visa oss allt, direkt. Det gjorde de också. Hela tiden babblandes i munnen på varandra. Som om inte det var nog så finns det två till. Oriana som är tolv och så favoriten, Selena, 14 år. Två tummar upp för tonårsuppror! Modern säger att hon förtrycker sitt intellekt genom att gå i en vanlig skola, tonåringen hatar när andra familjemedlemmar rör vid henne. Det näst största barnet är snorkigt och tycker att hon är mest intelligent i hela världen och antagligen släkt med någon framgångsrik forskare, föräldrarna håller med. Näst yngsta barnet är överaktivt och mycket hjälpsamt och säger ”tycker ni att jag pratar för mycket?” tio gånger om dagen. Lilly pratar med brittisk accent, vi kan inte begripa varför, är kanske den sötaste ungen i världen men helst inte i för stora doser.
Vi bor ute i en stuga tillsammans med Mari. Hon är helbra, vår räddare i nöden. Hon bor här i veckorna och åker till Montreal på helgerna. Igår åkte vi på liten road trip runt trakten, klättrade runt vid små vattenfall och lyssnade på Arcade fire och Wolf parade. Det var tider det. Vi ska åka på utflykt nästa vecka också. Vi längtar redan.
Mellan 8 och 5 är vi jättesmutsiga om händerna, ibland smutsigare än så. Vi planterar om tomater och lökar och basilika och sår sallad. Ibland i ett 30-gradigt växthus och ibland ute på åkrarna. Det är inte mycket kallare där. Idag höll vi på att kallopsa ute i växthuset, så vi fick ta en tupplur. Den behövde vi, annars hade vi kallopsat, som sagt. Vi dricker otroliga mängder vatten men är uttorkade ändå, och Maria är förkyld och Anna får allergiska reaktioner av lökplantor.
Om någon har några tips på hur man orkar med fyra ungar som är osams hela tiden så är det mycket välkommet. Det är ganska trevligt ibland, men vi kommer inte vara här i sju veckor. Som hos alpackorna. Kanske tre. Sen en annan gård sen Montreal och vi vill åka på rip it up.
